Försvunna taxis, förvirrade poliser och borttappade pappor var bara några av de inslag som resan till Neapel innehöll. Dessutom bjöd Eleganterna på en kämpainsats på Stadio San Paolo i ett tropiskt varmt och fuktigt Italien.

[more]

Play-off Europa League 2010-2011
Napoli 1 – 0 Elfsborg

Så fort lottningen inför play-offen genomförts påbörjade ett antal Guliganer det febrila sökandet efter billigaste och smidigaste sättet att ta sig till Italien. Alla vägar bär till Rom heter det ju men tyvärr leder inte speciellt många flyglinjer till Neapel. Ett fåtal gulsvarta fans lyckades ta sig direkt till Neapels flygplats. Resterande flög från såväl Säve och Skavsta som Köpenhamn till allt från Rom och Pisa. Därefter väntade tågresor av varierande längd.

Väl i Neapel togs Hotel Cavour, i närheten av centralstationen, över. Ett drygt tjugotal hade bokat in sig där och till allas glädje hade ett av rummen tillgång till en takterrass. En utmärkt samlingsplats och ett bra tillfälle att njuta av utsikten mot havet och vulkanen Vesuvius.

Onsdags eftermiddagen inleddes med en provsmakning av Neapels mest kända maträtt, pizzan och nog var den god om än svårbeställd. Efter en viss förvirring serverades de pizzor som beställts men vem som fick vad vet vi knappt än. Italienarnas matlagningskunskaper må vara stora men språkkunskaperna är desto sämre, något vi skulle få känna av även senare.

Under onsdags kvällen tränade Eleganterna på stadion och muntligt löfte om tillträde till träningen, både under mediakvarten och efter det att pressen jagats ut, hade getts. För att ta sig till arenan behövdes transport och taxi var första alternativet. Då prutandets ädla konst ännu ej bemästrats åkte några iväg i hutlöst prissatta taxis medan de mer ekonomiskt sinnade beslöt sig för att pröva tunnelbanan och nog blev den billig. När inga biljettluckor eller spärrar fanns var det fritt fram att planka…

Väl vid arenan väntade dagens otrevliga överraskning, övernitiska italienska poliser beslöt att Guliganer äga ej tillträde. Tre beslutsamma killar beslöt att pröva lyckan ändå och nog tog de sig in genom att i bästa action-stil klättra på containrar och volta över staketen. Snart hördes hejaropen inifrån läktaren men lika fort tystnade de då poliser och vakter snabbt omringat ”inkräktarna”. Priset att betala för tilltaget, en bruten arm. Frågan är om det var värt det?

Istället för att bevittna träningen spenderades kvällen så sittandes utanför arenan väntandes på att i alla fall få en glimt av spelarna när de lämnade arenan. Väntetiden fördrevs med att lura italienska journalister att vi istället för 30 fans faktiskt var 300 på plats, att vi skulle vinna 5-0 och att de skulle se upp för Johan Larsson. Dessutom hann ”il presidente” Anders Hultin med att skapa sig nya kompisar i det italienska polisväsendet. Lite oro framkallade vi nog dock eftersom vi efter en stund satt 14 fans på muren bevakade av 17 poliser av olika rang och tillhörighet.

Efter över en och en halv timmes väntan dök så spelarbussen upp från arenans inre och möttes av glatt vinkande supportrar. Spelarna i bussen verkade minst lika glada att se oss och vinkade ivrigt tillbaka så lite lön för mödan fick vi till sist. Väl tillbaka på hotellet efter ett snabbt nattmål stupade de flesta i säng efter många, långa timmar sen den senaste riktiga sömnen.

Torsdagen blev händelserik på många sätt då gruppen delade upp sig och några begav sig till Pompeji för att utforska de antika lämningarna av stadens badhus, bageri och bordell medan resten tog tillfället i akt att åka till närliggande ön Capri för lite sol och bad. Väl där lyckades man tappa bort pappa Björfjell som istället för att ligga still valt att gå en promenad som visade sig ta mer tid än beräknat. När alla telefoner med svenska Telia-abonnemang dessutom slutade fungera uppstod en kort stunds panik då ingen kunde få tag på honom.

Slutet gott, allting gott heter det ju och snart återfanns alla gulsvarta fans på fastlandet, sittandes i lobbyn på spelarhotellet då det var dags för biljetthämtning. Detta firades med en ”skål för Elfsborg” i limoncello som generöst bjöds på av en av sponsorerna.

Genom supporterpolisen hade vi fått information att italienska polisen ej ansåg att det fanns någon hotbild, därför var vi fria att ta oss till arenan bäst vi ville. Så i samlad tropp togs pendeln ut till arenan och därifrån skulle det vara en fem minuters promenad till det hotell med tillhörande takterass där uppladdning skulle ske. Problemet var bara att för att ta sig dit behövde man gå förbi arenans hemmasektion, något som kändes minde säkert. Därför promenerades det åt fel håll för att försöka ta en parallell väg, vilket ledde till att fem minuters promenaden istället tog fyrtiofem minuter.

Väl på arenan återfanns vi vid ingång 33, i en liten sektion under övre etaget, omgivna av betongtak och instängda bakom nät. Detta innebar okej sikt mot planen men tyvärr ingen vidare överblick. En så stor arena med så mycket folk gör sig inte riktigt från det perspektivet.

Avsaknaden av synlig matchklocka från bortasektionen var ännu ett minus. Att följa matchen med tidtagning via mobilers stoppur ökade om möjligt anspänningen under matchen än mer. Tiden verkade på något vis gå både i slow motion och snabbspolning. Spelet på plan var mycket snabbare än vanligt och på några enstaka tillslag hade Napoli transporterat bollen över hela plan. Med en sådan konstant press mot sig kändes det som om minuterna på klockan kröp fram.

Eleganterna gjorde en fenomenal insats defensivt och täppte till de italienska anfallen på ett strålande sätt. Framåt var det tyvärr sämre. Matchens enda riktigt farliga gulsvarta chans fick Denni Avdic i mitten av första halvlek, ett läge han tyvärr inte förvaltade med sin vanliga säkerhet. Utöver den chansen var det inte mycket offensivt spel.

Guldstjärnan utdelas utan tvekan till målvakt Jesper Christiansen som stod stadig som en klippa där bak. Trots den intensiva pressen mot sig kändes han hela tiden säker och lugn. En annan spelare som gjort sig förtjänt av ett omnämnande är James Keene, som inte bara försökte skapa framåt utan också jobbade outtröttligt bakåt.

Sällan har man sett så glada miner efter en förlust men bland de samlade gulsvarta var stämningen hög. Stolta över spelarnas slit och attityd och med en känsla att trots förlusten är möjligheten till avancemang inte otänkbar.

Efter match uppstod en redig förvirring. Trots polisens övertygelse att ingen hotbild fanns skulle vi ändå kvarhållas på arenan. Inget konstigt med det, samma procedur skedde mot Lazio, problemet nu var bara att ingen plan för hemresan till hotellet existerade. Efter en stund gavs klartecken att vi kunde ta oss till tunnelbanan och åka hem. Påskyndade av polisen skulle vi rusa till tågen eftersom stationen snart stängde.

Sedan tog det tvärstopp, nya beslut togs att det var inte säkert för oss att gå dit. Vi frågade om taxi, jodå det fanns en station nära men dit fick vi inte heller gå. Polisen kunde inte skjutsa hem oss, tåget hade slutat rulla påstods det och taxin kunde vi inte ta oss till. Då skulle det ringas taxi till arenan för upphämtning. Efter cirka tio minuters förhandling levererades resan replik: I am so sorry, you will not believe it, but we have no taxis. Alldeles rätt, det tror vi inte på eftersom vi åkt taxi förut under dagen men det var ingen idé att argumentera. Trötta och frustrerade började situationen kännas mer jobbig än humoristisk.

Efter många om och men lyckades vi till slut ta oss till hotellet. Hur? Efter rask poliseskorterad promenad till tunnelbanan, som inte stängt, slussades vi in i den bakersta vagnen som tömts speciellt för oss. Vakter placerades vid utgångarna och så gick tåget. Resans andra gratistripp på tunnelbanan, nu med polisens tillstånd…