Med anledning av Johan Svenssons bortgång har Jan-Ove Sjöberg, vän och resekamrat till Johan skrivit en minnestext som vi fått möjligheten att publicera.

——-

In memorian

En guligan är borta. Alldeles för tidigt. Alldeles för brutalt. Johan Svensson från Varberg rycktes nyligen bort i en bilolycka, tillsammans med sin flickvän Frida och två vänner till, under en semesterresa i Thailand. Helt meningslöst.  Än så länge helt ofattbart.

Själv lärde jag känna honom då han som ung grabb i 8-årsåldern följde med sin far, undertecknad och några till på resorna dit där Elfsborg spelade. Han blev snabbt en i gänget trots sina unga år och, om möjligt, ännu snabbare en hängiven supporter till IF Elfsborg. På Ryavallens ståplatsläktare tog hans far med en tomback till honom för att stå på, så att han kunde se vad som utspelades sig därnere på planen.

Tidigt visade han sin analytiska förmåga som han med åren utvecklade oerhört. Som handbollspelare i HK Varberg och fotbollsspelare i några olika lokala lag hade han en unik förmåga att se detaljer, något vi ”gubbar” lärde oss mycket mer av efterhand. När vi åkte hem från matcherna och Elfsborg hade vunnit satt Johan mest tyst, men med ett belåtet ansiktsuttryck. Som om vore det den självklaraste saken i världen att Elfsborg alltid skulle vinna. Vid förlust så var Johan, till en början, lika tyst men med ett annat uttryck. Han lyssnade på vår elegi över dåliga spelare, domare eller den otur Elfsborg hade haft just då.

Sedan sa han, ”förlusten beror inte alls på det ni vill göra gällande”. Så han gav oss sin analys, en förklaring och vi fick balanserat våra egna uppfattningar. Det som vi, i sammanhanget vuxna män, inte klarade av det gjorde tonåringen åt oss. Det gjorde Johan.

Då Borås Arena stod klar började vi bli alltmer bekväma och köpte oss seriebiljetter på sittplats. Johan vägrade. Han skulle stå på ståplats i klacken sa han. Han skulle vara med där de mest hängivna fanns och han var just en av dem, de mest hängivna. Samtidigt var han lite anonym. Han fanns där, han levde sig in i vad som hände på planen, han sjöng med i ramsorna och likt en riktig bra domare fanns han där utan att synas nämnvärt. Fast alltid klädd i gult och svart.

Våra resor tillsammans blev många. Till Borås givetvis, Göteborg, Halmstad, Helsingborg, Gävle och så vidare. Det är få allsvenska arenor som inte haft Johan som besökare. Han följde med oss till VM i Tyskland, EM i Österrike, mästerskapskval i Köpenhamn och Helsingfors. Vi var tillsammans i Barcelona. Alltid på fotboll, hans stora passion vid sidan av handbollen.

Han blev förälskad. I Frida. Han tog med henne på några matcher. Jag minns första matchen de var på tillsammans. Det var i Göteborg och Elfsborg förlorade. Johan var tyst. Frida satt förundrad men sa efter en stund, ”wow, jag förstod inte vilken betydelse det här innebar för Johan men nu gör jag det”. Hon lärde sig dock snabbt att hon nu blev viktigast för honom men att Elfsborg inte kom långt efter… De flyttade ihop på allvar i september förra året.

Johan lärde mig mycket. Jag lärde honom att köra bil. Tillsammans med hans pappa Henrik. Han fick många hundra mils erfarenhet vid ratten då han som 16-åring började och alltid fick övningsköra till och från matcherna. Han tog sitt körkort galant när han fyllde 18 och då blev han vår chaufför nästan alltid. Han ville ”betala tillbaka” sa han, efter alla gånger han hade åkt med oss från det han var 7-8 år. Han var sådan, bjöd man Johan på något så fick man alltid dubbelt igen. Av hans klokhet, hans analyser och av hans oerhörda vänlighet. Sist men inte minst hans sällskap.

Johan blev 21 år. Hans hjärta symboliserade två stycken G:n. Godhet och Gulsvart. Nu har det slutat att slå. Alla tankar och kondoleanser går nu till Johans familj med mamma, pappa, och lillasyster. Även till Fridas och de andra ungdomarnas familjer och vänner.

Jan-Ove Sjöberg

Varberg