En tidig ledning, två kvitteringar och ett segermål på stopptid, ”derbyt” mot IFK hade alla de rätta ingredienserna. Sena avgöranden känns alltid bra men aldrig har det väl känts skönare än när det kommer mot ärkefienden blåvitt?

Allsvenskan omgång 21

IF Elfsborg 3 – 2 IFK Göteborg

Så var det dags för årets match, i alla fall för Elfsborgssupportrarna. Fast nog är den viktig även för de på den blåvita sidan, speciellt som det visat sig i eftersnacket.

Förhandsuppgifter hade talat om nära nog utsålt på Borås Arena och strax före utsatt tid fanns det inte många lediga utrymmen tillgängliga. Endast minuter före klockan slog sju kom så ett oväntat besked trängseln till trots. Matchen var framflyttad en kvart på grund av kilometerlånga köer från Göteborgshållet som gjort att allt folk inte ens hunnit in på arenan.

På Elfsborgsläktaren väntade man ivrigt med att få upp tifot men man fick lägga band på sig medan ännu ett par minuter långsamt tickade förbi. Sen var det dags.

Om jubileumstifot var stort, dyrt och detaljerat så var kvällens tifo betydligt enklare men kanske än mer effektfullt än senast. Gula och svarta fält skapades av vanliga pappersark i ett perfekt genomförande. Elfsborgsläktaren lyste i de ädlaste färgerna och visade att GTS än en gång levererat. Banderollen som hölls upp ihop med arken ropade ut uppmaningen ”Pokalen ska hem till arenan igen”, något som Eleganterna inte var sena med att anamma.

Knappt hade de 15722 personerna hunnit höra domaren blåsa igång förrän Stefan Ishizaki och Lasse Nilsson satte full fart framåt. Passningen från Ishi var på millimetern och Nilsson stod exakt rätt placerad, ett-noll var ett faktum när klockan visade 1:11.

Om stämningen varit på topp före avspark fanns nu inga gränser för jublet. Ljudnivån på mittplan måste ha varit öronbedövande då respektive klackar sjöng för fulla muggar. Änglakören är som alltid en otacksam uppgift att ta sig an men Guliganklacken jobbade på exemplariskt för att överrösta Knallelandsläktaren.

Stor komik bjöds sedan på från Änglarnas sida som sjöng om ”blåvitt, bäst i sverige”. För tillfället är man ju inte ens bäst i Göteborg… I övrigt var det väl mest som det brukar när lagen möts, klackarna sjunger ju inte direkt kärleksvisor till varandra. Bra tryck var det oavsett, från början till slut.

Dagens match var dock ett exempel på att det i dagens fotbollssamhälle kan spelas heta derbymatcher med mycket publik utan att matchen ska behöva brytas. Den enda incidenten under hela matchen var när någon bland gästerna tände en rökbengal efter en kvittering. Då måste man till och med prisa övriga bortafans, som genast skanderade ”ut med packet”.

Att nerverna satt mer utan på än vid vanliga matcher var nog fallet för de flesta gulsvarta för dagen. Prestigen lagen emellan samt pressen att ta tre poäng för att hänga på Helsingborg gjorde matchen olidligt spännande. Att di Gule genom David Elm då lyckas bärga tre poäng i tredje övertidsminuten var ren och skär lycka.

När domaren blåst av matchen var det ordentligt irriterat bland spelare, ledare och supportrar från fiskestaden i väst. Vad gjorde då det en kväll som denna, inget kunde tysta Elfsborgsläktaren som sjöng och sjöng till alla andra gått hem.