Lördagen 31 oktober är sista gången vi kommer få se Anders Svensson spela elitfotboll i IF Elfsborgs tröja. En främmande framtid går mig och många andra till mötes, för är det någon som vet hur man lever utan att Anders Svensson är en del av ens liv? Anders fotbollskarriär är inte bara ett stort kapitel i hans eller IF Elfsborgs liv, det är även ett stort kapitel i många andras liv. I mitt liv är det ett av de största kapitlen.

Jag själv är uppväxt 50 meter ifrån Bollevi i Hestrafors, fotbollsplanen där Anders lärde sig att spela boll som vi säger därute. Anders Svensson bodde länge i Öregärde som ligger någon kilometer längre in i skogen. Just min egen närhet skapade ett intresse för Anders som blev till en stor dyrkan. Jag hade egentligen kunnat bli Blåvitt-supporter, Gaisare eller kanske Norrbyit. Men min pappa tog med mig till Ryavallen för att vi skulle titta på Anders. Vi stod ofta i kurvorna på Ryavallen och såg knappt någonting, men det där var val som skulle påverka mig för resten av mitt liv.

Att dyrka Anders Svensson och hitta kärleken till IF Elfsborg är det bästa som har hänt i mitt liv. För jag hade inte bott där jag bor utan Anders, jag hade inte haft mitt jobb utan Anders och jag hade inte haft mina vänner utan Anders. Detta är nog inte en känsla eller beskrivning jag är ensam om, för Anders har påverkat så mycket för IF Elfsborg och personerna kring vår supporterkultur. Jag själv tog bara steget ifrån Bollebygd till Borås, men det finns exempel på personer som har flyttat ifrån Värmland till Borås för Anders och IF Elfsborg. Det finns personer som sträckkör ifrån Skåne för att se i stort sett alla matcher i Borås på grund av Anders.

Är Anders Svensson större än föreningen IF Elfsborg? Absolut inte. Ingen är större än IF Elfsborg och ingen kommer någonsin att vara det. Men jag tror aldrig frågan har varit så befogad som i Anders fall, om man nu kan säga att den frågan är befogad. Sven Jonasson och Thomas Ahlström är exempel på stora gulsvarta spelare som jag aldrig fick se, men jag sätter ändå Anders högst på piedestalen. Det gör jag främst pga emotionella värden, men jag tror heller aldrig att vi får se en större och mer unik fotbollsspelare under vår livstid. Jag tror ingen svensk supporter oavsett vilket lag man håller på, får vara med om en spelare som gör 148 landskamper där majoriteten är samtidigt som spelaren spelar i Allsvenskan. Anders Svensson är och kommer förevigt vara unik.

Mer än en gång har vi fått se en sur Anders Svensson efter en match och ibland har Anders skällt ut supportrar på plats. Där och då kanske det har känts sådär, men när man tänker på det i efterhand så vittnar det enbart om vilken vinnarskalle Anders har. Han vill vinna och han vill något överhuvudtaget. Visst gör det att Anders kan upplevas som gnällig och sur, men han är ärlig och vill så mycket. Den egenskapen tror jag vi kommer få ruskigt svårt att ersätta i IF Elfsborg. Vi kommer inte gå under, men vi kommer få kämpa.

Jag själv föddes 1992 och ungefär samtidigt så tog Anders Svensson steget ifrån skogarna utanför Bollebygd till Borås och Ryavallen. Jag själv har aldrig levt ett liv utan Anders Svensson som fotbollsspelare och kommer ha det jobbigt i omställningen. Jag har gråtit glädjetårar när han har gjort mål mot Argentina, Blåvitt och Irland. Jag har försvarat honom på skolgårdar och i rastrum när folk har försökt tjata in Kim Källström eller andra amöbor på Anders plats.

Nu får vi en stor chans för att ge tillbaka och tacka för allt han har gett oss, något som vi sätter olika mycket värde på. Men jag tror ändå att många gulsvarta supportrar känner något speciellt för Anders Svensson. Jag kommer vara där och känna mig otillräcklig, för jag har inte den blekaste aning om hur jag skall tacka Anders för allt han har gett mig. Glädje och stolthet är supporterskapets bästa känslor och det har Anders gett mig i massor. Tack Anders, jag ska försöka ge tillbaka den 31 oktober.

Glenn Holvik Gustavsson