Det började så bra men sen gick det utför. Här är en summering av händelserna från Göteborgsmatchen.
[more]
Ska vi göra en överenskommelse, vi kommer alla ihåg de första fyra minuterna av det så kallade derbyt mot Blåvitt och sen glömmer vi resten? Den känslan hade nog de flesta Guliganer minuter efter matchens slut.
Hur något som började så bra kan sluta så tråkigt är svårbegripligt men tyvärr inte ovanligt sett till de senaste årens resultat. Trots den negativa trenden hade tre bussar med gulsvarta supportrar tagit sig till Göteborg och att det skulle bli en match med mycket känslor märktes redan då bussarna nådde Gamla Ullevi.
Efter visitation och köande som alltid verkar ta en evighet i Ullevis insläppp återsamlades alla på sektion A och O, sektioner som fylldes med bra mycket folk även utifrån.
Dagen till ära hade tifogruppen satsat på ett handhållet tifo bestående av fält med gula och svarta papper samt en banderoll med budskapet Framåt för seger gult och svart.
Att änglarna tar över på sin hemmaarena finns inget att göra åt, sådan volym och koordination får man bara genom mångfaldigt fler organiserade supportrar. Guliganerna gjorde så gott det gick och stundtals var det riktigt bra tryck i vårt område kändes det som.
Självklart blev det än bättre när Martin Eriksson iskallt placerade bollen i mål redan efter fyra minuter. Då tystnade änglarna och våra segersånger skallade. Tänk som sagt om vi kunde slutat där
Men tyvärr funkar det ju inte så utan när Ante Covic blev utvisad med kvarten spelad blev det skarpt läge. Att Martin Eriksson trots sitt mål blev den som fick byta var en tråkig bieffekt.
Att ge upp redan då fanns inte, men visst kändes det tungt och tyngre skulle det ju bli. 2-1 var inte oväntat med en man mindre fast det var ju inget optimalt resultat att ta med sig in i halvtid.
En lång stund in i andra halvlek levde fortfarande drömmen om en kvittering och så länge den drömmen fanns så höll Guliganerna igång. Trots underläge stöttade vi laget och stämningen var om än inte optimal så ganska god. Istället för ilska och hatyttringar hördes hejaramsor och kämpaglöd från klackens sida.
Efter 3-1 var det däremot ridå. När det sedan blev både 4-1 och 5-1 inom loppet av minuter var det tråkigt om än inte oväntat att se fler och fler i den gulsvarta skaran som begav sig mot utgångarna.
Att slutresultatet blev som det blev ska inte skyllas på Joakim Wulff som utan egentlig matchträning fick göra ett blixtinhopp och trots allt räddade flera skott. Däremot är det väl svårt att utse en bästa spelare i en match som utvecklades till ett krampaktigt rop på hjälp.
En annan tanke som dyker upp är att IFK nog inte behöver ICA som främsta sponsor utan Arla så de kan få i sig lite mjölk för att bygga starkare muskler. Antingen är det det som är problemet eller så är det den så kallade fotbollsplanens skick som gjorde att göteborgarna mest låg på backen och kved.