Årets längsta bortaresa blev en trevlig affär trots noll poäng för di Gule.

Allsvenskan omgång 12

Gefle-Elfsborg 1-0 (0-0)

EFTER mer än tre veckor var det dags för bortamatch igen. Drygt fyrtio passagerare hade samlats tidigt på lördagsmorgonen för den drygt 50 mil långa resan till Gävle. På bussen var det feststämning från avresa, att det var lördag märktes på den avslappnade atmosfären och den partyprägel som resan fick redan från start. Det dröjde dock inte många mil innan tjatet om rökpaus började och någon konstaterade kvickt att nikotinplåster kanske hade varit en artikel att lägga till i kiosksortimentet.

Resan rullade på smidigt och förutom ett längre matstopp vid Brändsåsens rastplats inträffade inget som sinkade resan på vägen till Gävle. Med marginalerna på rätt sida passade man på att ta en sista rökpaus en bit från målet. Då blev det även dags för gruppbilder. Alla resenärer radade upp sig för en gemensam bild, därefter passade YF på att posera för en bild iklädda sina för dagen sprillans nya gulsvarta jackor.

Väl framme i Gävle var det tomt i inträdet och en stunds väntan uppstod. Sedan fylldes bortasektionen upp av bussresenärer, men även en och annan gävlebo med gulsvarta sympatier slank in.

Före matchstart dånade plötsligt ”time to say goodbye” från högtalarna, det var dags för Gefle att tacka av Hasse Berggren. Den förre Elfsborgaren hyllades även på bortaläktaren med sin flagga ”det finns bara en Hasse Berggren” och ramsan ”Hasse Berggren är respekt”.

Om matchen i sig fanns inte mycket att tillägga, varken spelet eller vädret värmde. Förlust kändes onödigt hårt, oavgjort hade inte varit orättvist. När Lasse Nilssons mål vinkades av för offside tog det en bra stund innan jublande guliganer insåg att det inte fanns något att jubla för. Skall någon spelare berömmas är det Oscar Hiljemark som gör det klacken brukar be om, nämligen vågar skjuta. Två skott skakade målburen och det är bara att hoppas att nästa gång är marginalerna på rätt sida.

När så hemresan påbörjades var det en ovanligt lugn stämning som präglade bussen. Inga hätska diskussioner eller högljudda missnöjesyttringar hördes. Istället valde man snabbt att ställa om fokus till matchen mot blåvitt. Krossa Blåvitt blev hemresans devis.

Därefter blev det party, party som gällde. Musiken dunkade taktfast från mitten av bussen och ett gäng vilt dansande halvt avklädda killar röjde järnet i mil efter mil. Man hann dessutom med att testa en ny ramsa i allsångsformat. Återstår att se när nämnda sång introduceras till den större allmänheten.

Att resan trots allt tagit ut sin rätt hos de flesta märktes allra tydligast då endast någon mil återstod av hemresan. När bussen blev tvingad att stå still vid en viltolycka blev otåligheten uppenbar, alla ville hem och bristen på information gjorde att bärgningsarbetet verkade onödigt långsamt.

Klockan hade passerat kvart över ett på lördagsnatten när bussen åter rullade in vid Borås Arena och det var ett gäng trötta guliganer som skingrades. Det dröjer inte många dagar innan man samlas för bortaresa igen och då är det bara att krossa Göteborg som gäller.