}

Tysta läktare och tre poäng, analys Elfsborg – Halmstad

Skriven av Guliganerna den 25/05/2011 | Inga kommentarer

En annorlunda matchutveckling och nytt perspektiv, så sammanfattas bäst matchen mot Halmstad. Undertecknad kunde, från en plats mitt på långsidan, inte bara observera spelet på ett helt nytt sätt utan gav även klacken en noggrann koll. På plan må Halmstad bjudit lite motstånd i andra halvlek men matchen på läktarna uteblev helt.

Allsvenskan omgång 9

IF Elfsborg – Halmstad BK 3-2 (2-0)

För dagen följdes spelet från pressläktaren och därigenom blev matchen en annorlunda upplevelse. Från annat perspektiv ges en ny möjlighet att objektivt bedöma klacken och stämningen. Referat och reflektion från långsidan alltså:

Åter dags för match och revanschlustan var stor hos alla med Elfsborgshjärta efter kollapsen i Trelleborg. Vid inmarsch möttes spelarna av banderollen ”VI TILLSAMMANS” från fjolårets premiärtifo. Denna gång kunde budskapet tolkas på flera sätt, dels som en kul återkoppling till succématchen mot HBK förra året, dels som ett bevis på att man står upp för klubben och laget i såväl med- som motgång.

När matchen väl körde igång gällde det att vara på plats från första sekund då det mest intressanta med gulsvarta ögon sett skedde under de första och sista minuterna av matchen. Till alla Guliganers stora glädje tog di Gule tag i matchen från start och när första målet rullade in efter endast 1.08 var lyckan total. Än bättre blev det så klart när Niklas Hult utökade efter cirka sju minuter.

Noterbart då var reaktionen runt arenan. Jublet på Elfsborgsläktaren visste inga gränser. Där syntes obotlig glädje, det sjöngs sånger och dansades danser. På arenan i övrigt kunde en tappad knappnål höras. Matcherna mot Halmstad har förvisso ingen naturlig attraktionskraft. Här finns inga gamla elfsborgare, ingen storstadsrivalitet och inget mardrömsmotstånd. Att locka fler åskådare utöver säsongsbiljettinnehavare och sponsorer är ingen lätt uppgift och det syntes tidigt att publiksiffran skulle hamna en bra bit under tiotusen. Att det trots allt tog sig över 8000 är därmed inte dåligt med tanke på motståndet.

Fast nog kunde man ha önskat sig att publiken på arenans tre andra sidor hade gjort någon form av ljud ifrån sig. Istället satt de flesta likgiltigt och väntade på fler mål. Tur då att klacken höll igång som den gjorde. Det var kanske ingen mörkvärdig insats jämfört med andra matcher och med tanke på den väldigt tomma bortasektionen var det ingen konst att vinna läktarkampen, men som sagt tack vare klacken hände det i alla fall något. En liten uppmaning dock, den egna sången var väl godkänd men kanske borde man jobbat mer på att få igång övriga läktare en kväll som denna.

Att stämningen inte var på topp trots ledning är ju lite underligt, att den sjönk än lägre efter paus var dock inte konstigt med tanke på matchutvecklingen. När Halmstad lyckades att först reducera och sedan kvittera hördes tydligt en gemensam suck. Så blev det straff än en gång och nu fanns Lasse Nilsson kvar på plan. Vid detta laget känns inte straffar som någon solklar väg att fixa poäng men Nilsson stegade säkert fram och satte sin tredje straff för säsongen. Än en gång såg dalmasen till att fixa tre poäng åt Eleganterna och det var väl det bästa med matchen.

Till sist en liten hyllning till de tappra HBK-fansen som hade tagit sig till Borås. Att följa ett topplag som Elfsborg, oavsett bortamatch-problematiken, är en sak. Att åka på bortamatch med ett lag som HBK som inte vinner varken hemma eller borta är starkt jobbat. De visar verkligen sitt engagemang och sin kärlek till ett lag vars tabellsituation blev än tuffare efter den till slut snöpliga förlusten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *